Tekniska keramer är en av vår tids mest effektiva material. Själva benämningen keramer är keramer som är oorganiska, icke-metalliska och fasta material som man tar fram genom extrem värmebehandling på över 600 grader. Medan traditionella keramer innebär material som porslin, lergods och tegel, innebär tekniska keramer rena föreningar av oxider, nitrider och karbider. Exempel på karbider är bland annat aluminiumoxid och kiselnitrid. Tekniska keramer är en ganska modern och ny företeelse men som blivit oumbärliga inom industrin. Dess speciella och exceptionella materialegenskaper gör materialet oumbärligt där andra material helt enkelt inte kan prestera på samma sätt. Man delar vanligtvis upp tekniska keramer i två underkategorier;

  • Konstruktionskeramer
  • Industrikeramer
  • Funktionella keramer

Konstruktionskeramer används vanligtvis inom konstruktion och funktionella keramer handlar främst om de fysikaliska egenskaperna som ofta behöver tillämpas i olika industriområden. Vilka är då de främsta materialegenskaperna hos tekniska keramer?

Tekniska keramer och dess egenskaper

Något som gör keramer unikt är dess karakteristiska hårdhet och tryckhållfasthet. Därtill är materialet:

  • Styvt med hög elasticitet
  • Resistent mot höga temperaturer
  • Kemiskt stabilt
  • Isolerande
  • Korrosions- och nötningståligt
  • Kemisk hårt
  • Livsmedelskompatibelt
  • Värmeutvidgande
  • Värmeledande

Då keramer naturligt är mer sprött än andra material använder man olika applikationer för att komplettera detta, bland annat olika metoder för att höja materialets seghet. Detta kan man göra genom partikel- och fiberförstärkning.

Vad används tekniska keramer till?

Tekniska keramer används främst inom industrin, bland annat är konstruktionskeramer vanliga för exempelvis munstycken för sprayning och svetsning. Man använder även materialet för tillverkning för ventiler, keramiska kullager och till och med som plattor inuti skottsäkra västar. Om man jämför med andra material är tekniska keramer ofta svårare att framställa. Anledningen är att man utgår från ett fint pulver som i sin tur måste förberedas i flera olika steg. Man börjar med att väga in råpulvret och blanda detta med lösningsmedel. Därefter blandas massan och mals ner ytterligare i en kulkvarn för att homogeniseras. Under den här processen minskas även partikelstorleken. Efter att dessa steg i utvinningsprocessen är färdiga är följande steg varierande och beror på vilken metod man ska använda för att forma diverse komponenter.